Min värld
Hade det varit en av oss, en människa så hade det bara varit en till i mängden. Så tragiskt fungerar mina tankar för att jag har fått nock. En övermättad hjärna har valt att stänga av den känslomässiga våg av elände som sköljer över en vart man än vänder sig. En apa berör mig mer. Detta konstverk får mig att stanna upp inombords. Den berör mig stark och jag tycker den är vacker. Så vill jag möta konsten.
Oljemålning av https://instagram.com/therese.garbov_konst
Under hela sommaren har vi haft dessa som gäster i nocken på vårt hus. Ett intressant inslag i sommaridyllen. Trodde ikke att jag skulle kunna finna tycke för dessa djur på det sätt jag gjorde. Jag har lärt mig så mycket om dessa coola stora surrande arbetare. Nu har de lämnat oss. Årstiden tog dem. Bålgetingen
Jag gillar att se saker runtomkring mig som jag fascineras av. Hösten är en tid då detta händer när man passerar ytterdörren. Jag stiger ut men in, in i ett färgsprakande konstverk som jag älskar. Jag helt enkelt omsluts av en värld jag gillar och som gör att jag kan glömma eller iaf att jag tänker mindre på, vår värld som den är och hur den är på väg att bli. Jag skräms, inte bara för det är halloween utan för att det är den värld som vi lever vi. Naturen är en drog, en drog som mildrar kroppen för den oro som jag känner för vår värld idag.
Bilderna ovan är tagna runtomkring Kullabygden, kullaberg och Krapperup. Spektrum, färg, skuggor och ljus. När allt levande ger plats för vinterns tyngd ger det upphov till ett skådespel som jag varje år finner en tillfredsställelse att se och vandra i. Doften av förruttnelse bland löven är på något sätt en frisk och god doft. Man vet att snart är luften dagligen krispig och ren. Vintern kommer.
En tid som denna när kvällssolen är så gyllene och varm gör sig också alla klövdjur sig väl. Pälsen nästan skimrar i guld när de står och betar i ett hav av färska klöver. Kronhjortar och rådjur med sina ungar är en fridfull och vacker syn på kvällarna.
Dom har okuperat en del av dammen och verkligen gjort det till deras eget territorium. Kan väl upplevas båda bra och mindre bra. Runt omkring där de drivit runt börjar nu synas uppenbara spår efter dem. Det är väl det ända som är synd, när träden och marken runtomkring täcks av vit sörja, skit alltså. Annars har jag efter alla år börjar vänja mig och tom sätta namn på dem.
I det stora trädet där de flesta samlas på kvällarna efter de kommit hem från havet eller andra vattendrag där det varit och ätit sitter alltid kapten vitbröst högst i trädet. Som en ledare i den stora organisation Skarva. Jag gillar verkligen att ha dessa nära inpå mitt hus. Det känns tryggt med dessa stora svarta och vältalande fåglar runtomkring mig.
Det var skönt att dra det första andetaget utomhus idag. Kall, frisk och vild vind fyllde lungorna på ett behagligt sätt. Det kändes höst och synen reagerade på samma sätt, höst. Färgerna över kullaberg visar klart att berget är av magiska krafter. Man har under årens gång fått känslan att det är något speciellt, alla ljusfenomen och den energi som finns runt det magiska berget. En vändpunkt mot en tid av nedrustning och avsvalnad natur. Vi förbereder oss. Så känns det idag
Dom var visst speciella när man som barn sprang förbi fjärilsbusken på väg hem. Nu trettio år senare har dem fortfarande en speciell plats hos mig. Alltför sällan ser jag dem nuförtiden men då och då kommer dem och hälsar på i någon av alla buskar av lavendel vi har i vår trädgård. Igår var en dag då påfågelögat (Aglais io) besökte oss flitigt. Tillsammans med nässel, raps, aurorafjärilar och en massa humlor och bin blir infernot av djurens färger och surrande ett magiskt spektakel att titta på. Njutbart och givande.
En stol, kaffe eller en kall öl och bara sitta och titta. Det räcker gott för mig. Gillar och har alltid gillat det fantastiska naturen kan gr och visa. Tavlor, konst och all kreativitet som gediget är gjort med passion, precision och glädje är en fröjd att se.. Men när naturen i sig själv bara är så jäkla vacker finns där ingenting som slår det. Från den blommande lavendeln pågår så här års en festival av levande konst i alla dess former. Det är magi, det är lycka och en otrolig frihet bortom all hysteri i detta galna samhälle jag har svårt att leva i. Min frihet finns i naturen.
Sedan länge när jag går runt sjön har det vid jämna mellanrum varit så att en hane av just Tornfalk följt efter mig. Sträckan är på ca 40 minuter och troget flyger den från träd till träd när jag längs sjön går. Under några kvällar har även en hona kommit hit., Den sitter runtomkring vårt hus och iakttar oss när vi är ute i trädgården. Känslan som uppstår när något så vilt i naturen på något sätt söker kontakt med oss är en fantastisk upplevelse. Hoppas att jag får följa dessa fina liv lång tid.
Vid ca 6-7 år åldern såg jag den för första gång. Jag hade suttit och tittat på den i fågelböcker och tänkt… tänk om jag får se en sådan på riktigt..Ocj det fick jag. På en rastplats någonstans i Tyskland på väg ner mot Italien satt den i en torr hirskolv. Det jag kommer ihåg var att känslan som infann sig hos mig var som att få se en idol, allt stannade upp och man blev upprymd och darrig. Jag gillar att kunna få den känslan genom att få stiga ut ur min dörr varje dag. Sedans dess har den hållit hårt om tron att vara en favorit bland mina fåglar. Idag satt dem där, två stycken. På lila blommande tistlar utanför trädgården hörde jag dem tydligt, jag stannade upp för jag vet att dem är väldigt skygga för människor. Men dessa var väl för hungriga för att rädslan skulle ta övertaget och låta dem fly. Jag älskar verkligen dessa fåglar, Steglitsen.
