Finns friheten idag, har den egentligen någon gång existerat? Är det den vi alltid jagat och fortfarande gör.
När känns det som man är i friheten? I drömmar och tankar? Kanske när man har semester och inte inte behöver jobba. Men är man fri då?
Ramar att passa in i, dom finns överallt. Sjävklart behövs dessa för annars är förfallet och kaoset totalt. Men att existera utanför dessa och inte bidrar med ett förfall av samhället och inte heller ställa till ett kaos, går det? Eller rättare sagt, får man det? Friheten? Vad är det egentligen?
En kall vind från sydväst drar in med gråblåa gardiner, fyllda av regn. En kraftfull akvarell målning tar över himlen. Nyanser skiftar som när pigmenten blandas runt med pensel och vatten. Det sker på ett sådant vackert sätt denna tid på året.
Samma man och samma upptrampade stigar.
Hans blod känns kyligare men ändå samma värme, vintern är på väg och det är höst ute.
Genom skogens alla stigar och vrån är han bekant.
Rådjur, vesslor och alla andra djur tar honom som en av deras, dom lyfter blicken och är lugna. Allt fortsätter som vanligt. Ett tempo som bara naturen bestämmer.
Högt högt upp flyger vråken upp. En förlorad faller sakta och mjukt ner. Från marken lyfter han upp den, mannen och hans fjädrar.
Den lugna porlande bäcken flyter vid sidan om. Eldfärgade löv från hösten får vattnet att se ut som flytande lava. Detta hem för så många liv.
Några mesar och grodor tittar på medans stegen passerar förbi.
Doften av fallna löv, mossa och mylla gör hans promenad till ett paradis.
Koltrastens sång ekar genom skogens stråk, han älskar det. Denna förtrollade, melodiska och stämningsfulla sång.
En hård vind slår till i träden och koltrasten flög iväg, lämnade efter sig en svart fjäder.
Han böjer sig ner och sätter sitt knä mot den fuktiga mossan, lyfte upp och beskådade mästerverket.
Förr var det otänkbart och ren galenskap. Idag är det genialiskt. Jag räddade mitt universum från att kollapsa ihop till ett svart hål.
Idag lyser mina stjärnor stärker än någonsin och min fågel flyger fritt. Jag omvandlade toxiner till guld i mina ådror. Jag blev min egen gud utan religösa värderingar. Jag öppnade en magisk ask och släppte in vad naturen gav.
Som ofta i ett blink är den borta och löven faller överallt, som ett regn av eld.
Solhatt
Solen står lågt, orangefärgat. Det blåa är intensivt mot det orangea. Gässen ekar över bygden mot en klar stjärnhimmel. Det är så friskt när jag fyller mina lungor, ångan pyr ut och skymmer sikten för stjärnhimmelns lyktor. Denna tid innan det kalla monokroma landskapet tar över fylls mina sinen, jag förundras varje dag.
Lunaria, tiden månen tog över kvällarna och solen iakttog.
Jimmy Mikkelsen 