Det var en frihet och lycka över min barndom

Inga ärr, bara fri

Jag visste, jag kände, jag såg, jag hörde

Så trygg med dig i skyn ovanför

Du var där för mig som liten

kunde varken skriva eller räkna

till dagarna nu

Du cirkulerar ovanför på varma vindar som bär dig

Dina skrik ekar över vidderna, genom min kropp som omfamnar mig så

Ormvråk

Min vakt i skyn

Ormvråk

Mitt kraftdjur inuti

Jag ser dig i trädens lövsalar, från stigarna jag går

Dina vingar slår

mina ögon sluts

Mitt hjärta slår

Behagliga takter

Så så

Långsamt

Sträcker ut mina armar

Öppnar mina ögon

Regnet blir pärldans mot min hals

Mina ögon droppar

Jag är stark

känner fjädrar som min hud

greppar när jag tar

Iakttar när jag ser

Du är andan i mig

Ormvråk

Min vakt i skyn

Ormvråk

Kraftdjuret inuti

The world is in all colors
No one should wash them away

All languages ​​are spoken from the same point of view

Love is experienced the same way no matter where

Death happens to everyone

We are all the same but a little different

Som ofta i ett blink är den borta och löven faller överallt, som ett regn av eld.

Solen står lågt, orangefärgat. Det blåa är intensivt mot det orangea. Gässen ekar över bygden mot en klar stjärnhimmel. Det är så friskt när jag fyller mina lungor, ångan pyr ut och skymmer sikten för stjärnhimmelns lyktor. Denna tid innan det kalla monokroma landskapet tar över fylls mina sinen, jag förundras varje dag.

Lunaria, tiden månen tog över kvällarna och solen iakttog.

Sen blev det bara starkare och starkare, vitare och vitare.

Det börjar lägga sig som ett tunt fluffigt täcke på spåren, vit mot mörkt. Spåren lyser

Isor

Jag går ner i ravinen och möts av lugnet, snön gör allt så dovt. Bäcken pårlar och vinterliv syns här och där.

MIN KATT
Du är så söt,
min lilla katt,
Ligger där & spinnar så mjukt

Du gör mig så glad
När du är omkring

Din svans strycker mitt ben
Ett fint tecken på kärlek

Du tittar på mig
Med stora gröna ögon
Din silkeslena päls
Glittrar så

Tassarnas väg
jag ser vart du går

Ändlös kärlek
Jag har till dig
Du är så fin
Svarta katt

Oändliga kärleken
jag har till dig
Du är så fin
Min svarta katt

Inuti ditt skal är du säker Bevakad med stor kärlek

Borta från sanningar och hungriga själar som med tiden kommer att veta sin plats

Högt upp i trädets kronan, en vy mot den breda horisont

Var inte rädd bred ut dina vingar

Flyg iväg och låt ditt skrik eka

Högt upp i himlen blå, Himlavalvets örn

Från värmen under Vakar du i cirklar ovanför

Härskaren i det blå, Himlavalvets örn

Den stora skuggan sveper över landskapet. Alla blickar upp

Vår härskare av valvet blå

Himlavalvets örn

I det stora valvet blå

Ska man eller ska man inte, har vågat förr men allt för ofta så får man krypa tillbaka in och vänta igen. Vår, denna längtan efter att få se, känna, lukta och höra liv börja ta form igen.

Efter månader i en grå, kall isande kokong så är varje stråle av guld värd allt. Jag känner verkligen hur den laddar upp mig med precis det jag behöver. Den vet. Jag behöver bara ge efter och finns där. Tonläget på fåglarna har skiftat. Idag hör man inte längre tyngden och bördan i tonerna. Jag kan andas med dom och det känns så fritt och ljust.

Varje sekund av dessa dagar förbiser varje månad som varit i den isande kokongen.

Om ett litet tag är det inte så här länge. I ett vindkast är dina färger borta. Nyanser i brunt och grått, kanske litet vitt då och då blir min vardag för ett tag framöver. Vintertid på väg.

Hösten är rå, vacker och kraftfull. Rå i dina skiftningar från behagligt till isande. Vacker i dina färger och dofter. Kraftfull när du tar allt med dig, för en liten stund iallafall. Under den tid du är borta samlar jag kraft tills du kommer med ditt liv igen.

Gässen i oräkneliga mängder och tranor som lämnar. I stråk mot söder på höga höjder tar dem farväl. En melankolisk känsla infinner sig. Det är en tyngd i sångerna, på allvar känner man. Kommer du tillbaka och sjunger för mig igen.

Högt högt upp i det blå, vad tittar du på? Sjung för mig med din vackra sång,

Där uppe i det blå,

Saker hörs, vindens passage genom grenar och kronor. Löven regnar ner. Det luktar sött, mylla och musk med toner av russin.

Jag kan känna den fina daggen när jag tar ett djupt andetag.

Jag blir tillfredsställd, jag förundras, jag känner mig fri. Intrycken ger mig något som få gör. Så ärligt så naturligt. Här är jag den jag känner igen. Jag och min hund.

Det känns som en fuktig, varm massa sveper och bäddar in mig när jag kommer ut. Det borde vara svalt denna tid, björnbärs busken blommar.

Varje dag sker i en kameleonts rörelse, föränderligt och abstrakt. Det är mycke värme i naturen färger nu, många nyanser i rött & orange.

Snart är det bara bruna stammar och tomma lövsalar, ett kalt och fruset landskap. Vintertid och rök.