Ska man eller ska man inte, har vågat förr men allt för ofta så får man krypa tillbaka in och vänta igen. Vår, denna längtan efter att få se, känna, lukta och höra liv börja ta form igen.

Efter månader i en grå, kall isande kokong så är varje stråle av guld värd allt. Jag känner verkligen hur den laddar upp mig med precis det jag behöver. Den vet. Jag behöver bara ge efter och finns där. Tonläget på fåglarna har skiftat. Idag hör man inte längre tyngden och bördan i tonerna. Jag kan andas med dom och det känns så fritt och ljust.

Varje sekund av dessa dagar förbiser varje månad som varit i den isande kokongen.